Våran katt är dum i huvudet eller något snarlikt.

Sen något år tillbaka är han både halvt döv och halvt blind.

Ibland får han något cp-ryck och ställer sig och skriker(man skulle kunna kalla det "jama", men det är mer som skrik-jam isf) som en tok. Och det är högt och länge han står så också. Skita och pissa inne har han börjat göra också.

Och DESSUTOM luktar han obeskrivligt illa. Och det är pga något skit han har i örat, som min mor försökt tvätta och kurera bort med alla möjliga häxkonster och kurer, vissa även "ordinerade" av veterinärer. Men inget verkar kunna hålla detta borta.

Och allt detta är något som bara blir värre och värre med tiden.

Katten(som för övrigt heter Tippen, pga den vita svanstippen) är iofs 20 år(1 vecka yngre eller äldre än mig). Och jag har fått för mig att det är ganska mycket för att vara en katt?

Men jag har inte så mycket till övers för våran katt Tippen iallafall(som jag nämnt i något tidigare inlägg så gillar jag inte t.ex katter och hundar särskilt mycket).

Jag kan nästan t.om tycka att det enda rätta i läget han befinner sig i nu, borde vara döden. Är jag sjuk som tycker våran katt borde dödas?

Jag skulle kunna gömma mig bakom anledningar som: "det är det rätta för honom, han mår ju inte bra längre" osv. Men jag ska vara stolt nog och erkänna att den största anledningen är att jag inte gillar honom och stör mig på honom så fort jag ser honom.

Detta eviga oljud han har för sig, allt springande mellan benen så man är nära att falla raklång när man går runt på nedervåningen, och stanken han bär med sig.

Har åtminstone medhåll från pappas håll. Men mamma och lillebror står i vägen för våra avlivningsplaner. Men snart kommer förhoppningsvis inte ens dom kunna stå emot och bli tvungna att inse fakta.

Och då blir det down to the paradise city för kattrackarn.

Jobbardagar nu.

Tur ändå att man trivs så pass bra som man gör på jobbet. Inte för att jag jobbar så mycket så att det skulle bli jobbigt kanske. Men att åka buss till och från jobbet suger. Därför är det skönt att ha ett jobb att "se fram emot".

Det känns faktiskt som en av dom viktigare punkterna med jobb.. Att man trivs.

Både med själva jobbet och sen också med sina eventuella arbetskamrater.

Och det gör jag också. Det spelar egentligen ingen roll med vem av dom andra jag jobbar med. Trivs grymt bra med allihopa.

Så det är med vemod jag tänker på framtiden, och inser att jag förmodligen kommer få söka mig vidare snart, om det inte kommer några chanser för heltid eller liknande, vilket självklart vore det bästa. Att få jobba kvar på TM, med fast inkomst och fasta arbetstider.

Men vi får helt enkelt se hur det ser ut om någon/några månader.

Håll tummarna för att det blir en fortsatt tid på teknikmagasinet för mig.

Pies