När jag vaknada imorse, låg jag ett bra tag och tänkte på det sista jag kom ihåg från drömmen jag drömt innan..

Jag drömde att jag kom hem, och att jag mötte morfar komma gående på gården..

Allt var så sjukt verkligt, och jag blev så glad av att se honom.

Det blir så sjukt, när någon som alltid funnits tillgänglig, och alltid varit en del av ens liv försvinner.  Om än inte lika chockartat som att mista en vän, så är det såklart ändå samma smärta, även om det blir på ett annat plan.

Jag saknar morfar, och jag hoppas att han vet/visste att han är/var sjukt omtyckt och älskad.

Dagen fortsatte på samma spår, och när jag satt och tittade igenom mina bilder på telefonen, kom jag till den en gång väldigt speciella mappen.

Mappen med alla bilderna på "henne".

Hon som en gång var något verkligt speciellt.  Hon som fick mig att tro att jag var världens lyckligaste människa, trots att jag såhär i efterhand insett, att det var nästan tvärtom.

Men trots att jag vet om detta, så kan jag inte låta bli att sakna den tiden..

Tror iochförsig inte att det är "henne" jag saknar.. Det är nog själva förhållandet i sig.. Även om "hon" kunde vara helt underbar i sina bästa stunder..

Att just det där tog slut, har jag ju dock insett, kan ha varit det bästa som kunde hända.

Jaja.. jag är faktiskt inte så nedstämd och känslosam idag som det låter..

Fick bara för mig att skriva av mig lite! 

Hörs något!