Helt klart känner jag att man hela tiden når nya nivåer i "vuxenhet" nu för tiden. Självklart mycket på grund av att åldersiffran stiger för varje år som går.

Men även för att man har fått fast jobb och börjar få lite riktigt rutin på livet osv.

Men jag känner mig faktiskt inte som en farbror.

Jag jobbar(som jag antar att dom flesta här vet) på Teknikmagasinet.

Vi säljer bland mycket annat radiostyrda helikoptrar och flygplan i mindre storlek. Dessa har vi utställda på butiksgolvet, där dom står uppstaplade, vilket ibland kan bli lite ostabilt med alla kunder som tar upp och tittar på planen osv.

Ganska ofta händer det att en eller två föräldrar med ett eller fler mindre barn kommer in i våran butik, antingen för att handla något, eller titta på vårt stora härliga utbud av roliga och ofta användbara saker.

Det är inte sällan dom små barnen blir helt till sig när dom ser våra flygplan och då rusar i full fart(nåja, så fort dom kan iallafall) fram mot flygplanen, och i sitt oförstånd tar emot sig för att stanna mot flygplansstapeln.

Då brukar staplarna med radiostyrda flygplan rasa.

Och jag(eller någon av mina medarbetare) brukar gå ut i butiken för att ställa upp dom igen.

Och detta är absolut inget jag blir arg över eller så. Vi vet om det, men väljer ändå att ställa upp planen så, och barnen förstår ju inte bättre.

Men det som oftast kommer efter denna händelse brukar kunna få mig att höja lite på ögonbrynen.

Flertalet gånger har föräldern(ofta inte särskilt gamla dom heller) tyckt det varit skämmigt och blivit lite arg på barnen, och säger åt dom att "inte röra allting, för då blir FARBRORN där arg".

När dom säger "farbrorn" syftar dom alltså på mig.

Vad kommer detta ifrån?

Visst, i barnens ögon är jag säkert jättegammal, men är det verkligen skäl nog att kalla mig farbror?!

Jag är 20 år ung.

Det är en sjuk värld vi lever i.

Jag har för övrigt efter 20 år i samma hus, med samma kök inte lärt mig i vilken låda vi har skärbrädor respektive grytlappar. Tar alltid fel.

Farbrorn är förvirrad.